Jag åker till tävlingen och tänker att med tanke på sista tidens löpträning och tider som legat klart över 50 min milen så borde jag ta det lugnt och vara nöjd med kanske 55 min på en ny "jobbig" bana. Den tanken känns nykter och jag är helt inställd på att hålla igen i starten. Ett moget och smart beslut. Jag vandrar iväg till starten och känner mig lite rutinerad som har koll på min form och vilket tempo jag ska hålla. Uppvärmningen går oväntat bra. Benen känns studsiga och fruktansvärt beredda.
En liten tanke börjar ta form i bakhuvet som tjatar om att det här kanske kan gå skitbra. Jag kanske kan springa under 45 min idag så som mina ben känns. Fyfan vad soft det skulle vara!!!! Jag ser mig själv kötta uppför backar och skita i vattenstationerna och till sist borra mig genom spurten in på en fantastiskt bra tid. ...En tid som ligger fullständigt utom räckhåll...
Startskottet går och jag ballar ur och hakar på helt fel gäng med löpare. Maxar ur pulsen efter 2 km och får slita som en liten skepparpojke resten loppet. Trillade in på 50:40 och är ändå helt nöjd med den tiden. Men det som främst snurrar runt i huvet är hur jag återigen kunde släppa min plan som var så fin.
Kul lopp.
Spring!